Nu äntligen har det hänt igen!

Nu äntligen har det hänt igen! Det var nog decennier sedan en 22:a lyckades vinna en stor LYS-segling här nere på västra kusten. Men på Pater Noster Race var det dags igen. Tigerproffsen Bengt Pettersson och Sven Högelin "hyrdes" in från östra länet, satte sig i bilen och for ned till Götet för att mönstra på jakten Bruzaholm i Stenungsund för vidare transport till Skärhamn där starten för årets race skulle gå på lördagen (3 juni) dagen efter.
Efter en ruskig tillfartssegling med vinterkyla och kuling emot kunde tre genomblöta och frusna gossar förtöja jakten vid bryggan i Skärhamn vid pass 21 på kvällen. Efter en välbehövlig måltid på en hamnkrog - rakt ner i kojerna för att ladda för eskapaderna dagen efter. För mig blev det inte så mycket sömn då ruggiga byar tjöt i riggen större delen av natten. Nog var man en smula nervös. Hade ju aldrig seglat den här jakten i mer än 6 m/s förut.......
På morgonen vaknade vi till fortsatt vinande och tjut i riggen. Handlade väl om c:a 10 - 12 m/s eller något. Tillräckligt mycket iallafall för att tävlingsledningen för första gången i tävlingens historia skulle lägga om banan och välja en kortare variant, litet mer skyddad bakom kobbar och skär. Det var nog ett klokt val. Den ordinarie banan sträcker förbi de ökända och fruktade Pater Noster - skären där hela havet har fritt spelrum och där våghöjden kan nå rent förskräckliga dimensioner.

Någon timme före starten dök en fjärde besättningsman/kvinna upp, dottern Inga-Lisa. Nu var vi fyra och nog hade vi en känsla av att det kunde behövas i den alltmer tilltagande vinden. Genuan gick ner och focken sattes upp. Vi var redo för start och det handlade om omvänd LYS. 12.09.14 gick skottet och startansvarig Sven Högelin missade med exakt 0,4 sekunder. Det där är något vi givetvis måste försöka förbättra i framtiden. Har haft ett allvarligt samtal med Sven om saken.
Iväg på en första kort kryss, rakt ut i det mullrande havet som påminde om berg o dalbanan på Liseberg. Det kittlade i magen när vi kanade utför de vältrande bergen och vi tjöt ibland som barnungar. Sven sa sedan att han ibland undrade vad som fanns på andra sidan de stora, rullande bergen.... Enligt väderstationer på Tjörn var vinden nu mellan 10 och 15 m/s med upp till 18 m/s i byarna. Jakten vältrade sig fram bland skummande brott och grund och kaskader av sprut vräktes upp mot bergssidorna på de yttersta öarna. Snart var vi inne bland skär och kobbar och sjöns raseri avtog. Bengt skötte navigeringen med sjökort i ena handen och GPS:en i den andra. Vi andra burkade för glatta livet.

Ett par Smaragder närmade sig bakifrån på den här första sträckbogen. Det var ju litet illavarslande. Så fick vi falla av och upp med spinnackern. Först en stor, inlånad från Cirdan som senare byttes ut mot Bruzaholms egen 48 m2, original från 1979. Vi flög fram och började segla förbi den första IOD - kryssaren (International One Design, ett slags entypssexa) som startat en stund före oss. Avståndet till Smaragderna hade ökat och jakten for fram med fören nästan svävande högt över vattnet. Här gick det verkligen undan och Inga-Lisa, dottern ropade - Pappa, nu är det jakting, jakting!!!!
Vi drog ifrån Smaragderna litet ytterligare och började plocka båtar. Väl inne på Hakefjorden handlade det om två avstickare västerut. Två mycket korta kryssar, rundning och spinnacker upp och ned. Här visade Sven Högelin högsta Refugeklass och dansade runt masten med ett dussin tampar i händerna som handlade det om majstång och midsommarfest. Inga-Lisa jobbade frenetiskt med gajar och skot och Bengt snurrade med. GPS:en i ena handen och nedhalet i den andra. Här kom några rejäla körare och jakten accelererade som en Formel 1 racer. Jisses, man fick klamra sig fast för att inte åka av. Smaragderna hyfsat långt akteröver och några IOD föröver. Två av dem, nybyggen i plast, ledde IOD-eskadern på fem båtar.

Och så den första kryssbogen. Spinnackertrasslet nedslängt i ruffluckan. Alle man ut på rälen. Plankskotat med vagnen nära mitten på skotbänken. Nu gällde det! A22:an är byggd för kryss. Och kryss skulle det bli! Nu kunde det hela avgöras. Skulle 1350 kg bly, 10 – 12 m vattenlinje och de plana seglen från Ottosson stå oss bi och hålla måttet? Har aldrig varit så fokuserad på att blindstirra i en fock och försöka hitta det rätta spåret.
Och plötsligt lossnade det. Vi bara dånade fram, högre och snabbare än något annat som flöt på havet. Den ena efter den andra hamnade i lä om oss - om vi inte bara forsade förbi med högre höjd. På den sista korta kryssen gick vi förbi de främsta två nybyggda IOD-kryssarna strax i lovart. Spegelvind, skitvind - vi bara tuggade rätt igenom allt och rundade klart före. In mot mål med spinnackern. En flera distansminuter lång undanvindsbog med ruggiga körare då och då. Den gamla trotjänaren på 48 m2 från 1979 höll måttet.

Vi började undra var alla andra båtar tagit vägen. Vi såg kanske fyra stycken som var ett stycke före oss. Bland annat någon H-båt som startat en bra stund före oss. Och så en annan båt vi låg jämsides med men som klarade spinnackerföringen in över mållinjen medan vi fick gå för fock i brant vinkel. Vi trodde att vi kanske låg tvåa i den stora klassen och kände oss hyfsat nöjda.
Hem med jakten några distansminuter därifrån. Så tog vi en sväng till Stenungsunds segelsällskaps klubbhus. Men vi hittade inga resultatlistor. Ordförande kom fram och log brett. "Ni gick ju bra idag." Så böjde han sig fram ett stycke till och mumlade något om att Leif Caspersson hade stått på bryggan när vi skar mållinjen. Han hade hoppat och viftat med armarna och skrikit till alla som ville höra på: "Där är en A 22:a!! Titta! Där ser ni världens snabbaste segelbåt!!!!"

Vi skulle just dra oss hemåt till den väntande middagen. Vi hade ju några mil att åka. Så fick jag en ingivelse. Kunde iallafall fråga efter resultatet. Prisutdelning om 5 minuter blev svaret och vi stannade. Man började bakifrån och när det drog ihop sig till tredjeplatsen och vi ännu inte var uppropade började vi ju lystra till riktigt ordentligt. Jodå. Bruzaholm vann stora klassen. Damen som räckte över den graverade silvertallriken viskade i mitt öra. "Folk har snackat, sa hon. Ni gick som bara fan...."
När vi så bänkade oss kring middagsbordet på kvällen smakade anrättningen riktigt bra. Är väl bara att hoppas nu att formen till Tigern beställs ner till västra kusten så vi får se litet riktiga jakter härnere i västerhavet igen. Det var som sagr väldigt längesedan. Och en sak kan jag försäkra: Den västra kusten har fått uppleva en stor A 22 dag. Och de inhyrda proffsen från östra kusten kunde i sinom tid lyckligt återvända hem efter sedvanligt väl förrättat ärende.
Tilläggas kan att de tre största klassikerna på västkusten är Hermanö Runt, Pater Noster Race och Tjörn Runt. En A 22:a blev klassegrare på Pater Noster Race.