Ja, rubriken kan ju förefalla en smula pretentiös och utmanande. Men i den andan har jag blivit ombedd att skriva några rader om Tiger 22:an. Och främst handlar det ju förstås om jakten Bruzaholm som för ett par år sedan inköptes i "icke-kappseglingsbart skick". Jakten tog ju förra året hem segern i den stora klassen på Pater Noster Race i konkurrens med IMS40, Mumm, Smaragder och allt vad de heter. Det blåste förstås A 22 – vind med bortåt 18 m/s i byarna och med nya Ottossonsegel lyckades vi hålla undan. Visst, man ska förstås inte dra för stora växlar på en enskild händelse och där förutsättningarna för framgång är gynnsamma, rätt vind, bra segel och inte minst en fantastisk besättning. Men allt det där har jag ju skrivit om i en tidigare artikel på hemsidan.
Det roliga är väl att jakten Bruzaholm efter en genomgripande renovering och uppgradering över huvud lyckades i sitt första riktiga elddop. Och det är gott så, även om det aldrig mer skulle upprepas. De följande raderna kommer att ägnas åt en del väsentliga saker som kan vara avgörande när det handlar om att få fart på Tiger22:an. Naturligtvis har vi folk i klubben som vet åtskilligt mer än jag om Tigerjakten. Vi måste ju genast omnämna Sven Högelin, Bengt Pettersson, Stefan Andersson, Bernt Jansson och andra som ägnat år av möda och arbete åt sina Tigrar. Inte minst är det genom att utbyta erfarenheter med dem som det blivit möjligt för mig att optimera Bruzaholm på ett någorlunda vettigt sätt. De här raderna vänder sig kanske främst till dem som ännnu inte kappseglar eller funderar på att skaffa sig en Tiger22.
Om man ska ta det från "botten" och det ska man väl göra. Ja, då handlar det främst om köl och roder. Det är ju allmänt bekant att kölarna på Tigrarna är skeva och deformerade i olika grad när de kommer ut ur formen. Det lär ha byggts kring ett 15-tal och ju senare bygge ju sämre köl. Min egen jakt är troligen en av de första som byggts och kölen var mycket jämn och snygg, om än med felaktiga kurvor. Jag har ganska ingående beskrivit hur kölen rättades till i en tidigare artikel. Det handlar främst om att närma den så gott det går till Peter Norlins originalritning. Men det finns andra aspekter. Man kan ta upp de kölfickor som är utritade på linjeritningen och få bort c:a 100 kg. Man kan vara mer drastisk och såga bort det dubbla och ännu mer med en väl vässad motorsåg. Man kan också som Bernt Jansson har gjort såga bort rejält med bly, strax under sulan och istället gjuta i mera längst ned. Den i sig genialiska idén ger ju en lättare jakt med i stort sett samma styvhet även om släpmotståndet i gengäld ökar.
Än mer drastiskt blir det om vi tittar på Refuge där en relativt lätt (c:a 1050 kg) bulbköl använts. Då kölen i original var tänkt att passa även SK30 är den i själva verket för lång. Här har Bengt Pettersson fått bort en del bly i akterkant köl genom att korta underkanten c:a 30 cm drygt och dessutom erhållit en elegant fallande roderstäv som på de klassiska jakterna. Ja, originalkölen har en lodrät avslutning. Framförallt har flera ägnat sig åt att försöka flytta fram tyngdpunkten på Tigern. Bengts nyss nämnda variant har också i en del fall kompletterats med att flytta fram och korta överbyggnaden och kapa häcken en c:a 40 cm. Också genom att ta bort den självlänsande sittbrunnen i vissa fall har jakten "rest" på sig en smula. Allt för att få vattenlinjen att stämma bättre med den Norlin tänkt sig. Här är nog Refuge den jakt som gått längst och som i princip flyter med det Lx jakten var tänkt för. Variationerna bland de andra jakterna när det handlar om flytläge och Lx är mindre men märkbara vid en närmare titt.
Ok, vi ser här en strävan efter att få jakterna att flyta mer rätt och att befria dem från en del överskottskilon. I mitt fall har jag behållit originalkölen tills vidare med sina modiga 1350 – 1400 kg bly. Jag har också valt att inte röra den självlänsande sittbrunnen. I den sjö och vind som då och då bjuder upp till dans här på västkusten känns det hyfsat rätt. Kölens framkant har betydelse och här har det spacklats på litet olika sätt. Min egen, smal som en hajfena och några betydligt rundare och plattare. Profilen är så vitt jag förstår en NACA065 och tämligen smal i framkanten. En sådan köl gör mindre motstånd i vattnet men stallar i gengäld lättare och ger aningen sämre lyftkraft än de som är rundare. Men enligt de lärde ska betydelsen inte överdrivas av det här när det handlar om extremt långsmala jakter som A 22:orna. Däremot är det mycket viktigt att rodret centrerar exakt och är fullständigt symmetriskt. Mycket små fel här resulterar i starkt ändrade egenskaper. I mitt fall, med ett roder, avsevärt tunnare på ena sidan gav det en jakt, omöjligt fallgirig och stendöd på ena halsen. Även en vass och planslipad avslutning på rodret är att föredra.
Och en väl utförd bottenbehandling med epoxi och välslipade, jämna ytor är en självklarhet för den som vill kappsegla.
I "Tigerklassen" finns åtminstone två ganska olika koncept när det handlar om rigg och segel. Norlin tänkte sig jakten med ett J-mått på 2,50, troligen inspirerad av de R-jakter som byggdes vid samma tid Tigern kom till. Ett långt J-mått ger mycket segelyta långt ner och ökar jaktens styvhet. Det ger också självfallet en större effektiv segelyta framför masten. Storseglet blir dock smalt med ett mycket kort B-mått. Minskar man å andra sidan J-måttet får man större "akterrunda" på storen och mer effektiv yta längre upp samtidigt som man tappar effektiv segelyta framför masten. Men mer segel högre upp borde ju vara fördelaktigt i inte minst lättare vindar. Refuge har drivit denna linje mest av alla med ett J-mått på endast 1,90. Tillsammans med den lätta bulbkölen och det höga flytläget är jakten optimerad för lättare vindar. Bengt Pettersson och Bernt Jansson har kompromissat en smula och lagt J på c:a 2,15 om jag inte är felunderrättad. Jag själv och Stefan Andersson har behållit Norlins koncept. Här finns som synes alla möjligheter till experiment.
Och så masten. De flesta har valt Safirrör och skrotat den tunga originalmasten från Benn. Dock icke Cirdan som istället konat originalmasten rejält. Men betydelsen av reducerad vikt ovanför däck är ju uppenbar för alla. Fiolstag rekommenderas dock. Safirmasten, stagad långt ner som den blir på en A22:a böjer rätt bra i toppen redan vid 4 – 5 m/. Finns ingen anledning att spilla vind då Tigern i grundutförande är en mycket stabil och styv konstruktion.
När det sedan handlar om backstagen finns olika skolor. Med framflyttad mast och svepta spridare kan man ju skrota dem. Jag har valt att behålla mina. Vill inte frånhända mig möjligheten att trimma upp förstaget i olika vindar och förhållanden. Här har jag valt ett system som Ottosson införde en gång på Smaragderna. En fin och en grovjustering. Grovjusteringen behöver man inte röra på kryssen utan man jobbar med finjusteringen som löper under däck och kommer ut i sittbrunnen. Den sammanlagda utväxlingen är här 1 till 16. Stefan Andersson har ett liknande system på Hummingbird. Häckstagsutväxlingen har dubbelkommando. En tamp i lä och en i lovart. Bomuthalet sköts från ruffskottet och alla tampar och justeringar är hyfsat åtkomliga i sittbrunnen och så är det ju på de flesta jakter. Storseglet skotas på en vagn på det s k bridgedäcket. Då detta sitter relativt djupt ner på Tigern får man jobba mycket med att dra upp vagnen i lovart för att finna en bra skotpunkt. Här har Refuge helt sonika flyttat skenan upp på rufftaket för att få bättre kontroll. Genuans förlik kan spännas från sittbrunnen under gång med hjälp av en svirvel som roterar i topp förstaget och med fallet som leds ner till sittbrunnen till lämplig vinsch. Kicken är av typ Rod och fungerar alldeles utmärkt. Eliminerar åtminstone bomsaxen…
Sammanfattningsvis är Tigern ett utmärkt embryo för goda resultat på kappseglingsbanan. Med relativt enkla medel och en god portion tid kan bottnen och köl och roder optimeras. Med en lätt mast, hyfsade trimmöjligheter och goda segel är hon en alldeles utmärkt seglare. Och detta oavsett vilket koncept man väljer.
Men hur var det nu? Vann vi Pater Noster Race tack vare alla "fantastiska" möjligheter med backstag, häckstag, genuaförlik etc? Hm, skam till sägandes rörde vi nog ingenting av detta utan hade fullt sjå med att bara köra runt. Sanningen är nog att besättningen är viktigare än allt annat. Och visst var det "Tigerproffsen" Bengt Pettersson och Sven Högelin som fick Bruzaholm på extra gott humör med mellan 7,3 och nästan 8 knop ibland på kryssbogarna när kulingen tjöt som mest ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar