Va, ska vi segla baklänges !

Kikade på en liten frågestund med följande rubrik "Se Sveriges bästa seglare samtalar om segling på korta banor". Visst, kortare banor och mer livfulla seglingar och då främst vid de tillfällen TV är närvarande.
Man vill göra seglingen lite mer greppbar för en TV tittare, kanske för oss andra också.
Jag tycker bansegling är kass, men jag har tyckt om att segla 22:a vilket gjort att jag tvingat mig till att "gilla" bansegling. Under flera år har jag försökt flagga för att man ska ha variation på mästerskapet, men de som seglar vill segla bana.
Jag vet faktiskt inte varför, vad gör det om man sticker in en distanssegling mitt under Mästerskapet. Till den skulle fler kunna anmäla sig och kanske också ha chansen att vinna. Sen kan man ju alltid avsluta dagen på med ett hamnrace, dvs till hamnen. Ett race som inte allt för sällan kommer att avgöras i medvind, målgång i hamnen med fyllda spinnackers. Det vore väl å kika på för de som blev kvar iland, naturligtvis ska poäng delas ut för de seglingarna. Tänk är bara tre extra seglingar, man ska ju i alla fall segla tillbaks. Utseglingen likaså, startlinje ska ju läggas och där har vi målet.
Men jag glömde en grej, vi orkar ju inte med all denna segling och så kan det ju bli orättvisa seglingar.

Så här ser det ut när kampen om hamnracet avgörs.


Egentligen är det bara till att segla, oftast så vinner ändå den som är bäst. Och då gör det ju inget om vi har lite variation som kan komma att locka fler.

Kan det vara fullt möjligt att skapa lite mer variation, tja jag vet inte. För de som arrangerar borde det inte vara några problem om det har tid att planera lite. Från seglarnas sida så tror jag det är ganska kört, jag har som sagt aldrig fått något gehör för mina ideer.
Jag tror inte vi har många år kvar i klassen att segla om SM och kanske det är när vi tappar den statusen som vi vågar börja se oss om. Så framtiden ser ljus ut i det perspektivet.

Det var bara lite tankar från mig...

Helgens kappsegling !

Två Tiger22:or har kappseglat denna helg , jag har bara en kort rapport från Cirdan och så har jag hört att Hummingbird seglade sig till en 2:a plats i Nynäshamn endast slagen av en Neppare !
De är svåra de där Nepparna och jag tror inte Stefan är helt nöjd med andraplatsen ! Men hur som helst så får man gratulera besättningen på Hummingbird till 2:a platsen !

Hummingbird X-pokalen 2005

Cirdan deltog på Gran prix seglingen (Gransegels regatta) i Lördags, det var ca 25 båtar som deltog, vinden låg runt 7-10 ms med nån enstaka by på 15 ms. Benke har gjort en del jobb med båten och blev inte riktigt klar med allt till denna säsong.

Nya ideer och mera arbete, den blå lacken är nedslipad och den svarta skymtar fram.

Bla så saknas genuaskenor, så det blev till att hissa den nyinköpta focken från Gransegel. Benke uttryckte nåt i stil med "Kryssen gick bra ", på vanlig hederlig svenska för oss som inte utrycker oss så blygsamt som Benke brukar göra så betyder det ungefär "vi gick som fan på kryssen och fullständigt mosade allt motstånd" !

Cirdan Gran Prix 2005


Spiken satt inte där men en andraplats är inte fy skam det heller ! Grattis till besättningen på Cirdan (Christer "Sjövinge" Johansson gastade).

Vann gjorde en 606:a, tre kom en Lotus och fyra kom en M30:a

Hoppas jag kan komma med lite utförligare information snart...

Med Tigern Bruzaholm runt Tjörn

Fin fart på Bruzaholm ! Foto: www.seglingsbilder.se

Juli bjöd nog inte på mycket mer än 100 soltimmar härnere på västra kusten. Antingen ösregn eller kuling, eller bådadera. Augusti började inte mycket bättre. Så jakten Bruzaholm har mest legat och stampat otåligt vid bryggan under högsommarveckorna. Men veckan före Tjörn Runt såg det ut att arta sig litet. Och jakten anmäldes till klassikern runt den sägenomspunna ön. På måndagen var prognosen för lördagens tävling 9 – 13 m/s. Åkte de fem milen ut och skiftade från genua till fock. På torsdagen ändrades prognosen till 6 – 10 m/s. Ut igen och på med genuan. Proffset Sven Högelin var inkallat som vanligt. Jan-Eric Florén, min gamle trogne vapendragare och dottern Inga-Lisa skulle göra besättningen fulltalig.
Det drog ihop sig till fredag kväll och dåliga nyheter strömmade in från huvudstaden. Proffset från östra kusten fick plötsliga förhinder och missade tyvärr tåget så att säga. Stämningen var något dyster. Men vi skulle köra. Skulle väl inte vara några större problem i 6 – max 10 m/s som nu gällde.
Dottern och jag nattade över i jakten. På morgonen skulle Jan-Eric dyka upp. Inte blev det mycket sömn. Vi hade ju en klasseger och en 10:de plats från förra året i Pater Noster Race och Hermanö Runt att försvara. Och ingen Stefan Andersson och ingen Sven Högelin. Efter några minuter av sömn i trummande störtskurar vaknade vi upp till en mörk, hotfull himmel och vinande vind från sydväst. Knappast de 6 m/s som utlovats från väst! Hmmm. Försent att skifta till fock och så kom vi iväg. Inte särskilt taggade. Frusna, stela och litet uppgivna. Men väl över linjen i bra position vaknade ju A22-instinkten och vi började dra i tampar och skot. Kom bra iväg under flaskhalsen Tjörnbron och valde – som det visade sig – den fördelaktigaste vägen öster om Lilla Brattön.
Ute på Hakefjorden började vi plocka båtar i lovart på kryssbogen, en efter en. Till slut hade vi ett eget spår och kunde segla fritt. På Jan-Erics inrådan valde vi att gå litet längre ut i fjorden. Där är normalt strömmen starkare och sjön högre. Å andra sidan slapp vi tampas med alla de andra 100-tals båtarna..

Möjligen tappade vi någon minut eller så här. Så var vi mitt ute på Hakefjorden och nu märkte vi plötsligt hur ruggigt det blåste! Väderstationerna på Tjörn rapporterade 10 – 11 m/s i medelvinden och uppemot 15 m/s i byarna. Jösses! Nu insåg vi att vi var en man kort. Jan-Eric slet med genuan som ett djur. Men det var hart när omöjligt att få in den ordentligt och när vi strax fick svänga in mot Tjörnlandet bland alla de andra framstormande båtarna och ge oss in i en massa slagdueller och undanmanövrar var uppgiften att sköta genuan i den tilltagande kulingen rent övermänsklig. Vi räknade till 21 slag och de flesta mycket dåliga. Här tappade vi nog tyvärr värdefulla minuter. Travaren på genuaskenan på babordssidan splittrades också i tusen bitar och vi blev "drivande" en stund. Men ingen båt – så långt ögat räckte, vill säga – gick fortare eller högre på någon bog. Och GPS:en som Inga-Lisa rattade i högsta hugg mellan skär och grund, visade för det mesta 7,2 – 7,6 knop och någon gång 8. Inte kunde vi ha seglat så himla dåligt iallafall! Och nu såg vi att vi seglat upp och halvt igenom fältet som startade 6 min framför! Vi plaskade, slingrade och forsade förbi X99:or, några Smaragder och Firstbåtar av diverse slag. Så äntligen var det dags. Sträckbogen utanför Tjörns västsida. Jan-Eric som med sin styrka och envishet tvivelsutan stått för dagens bragd kunde äntligen pusta ut och vila björnramarna. Halvvind, sträck och ibland slör. På GPS:en loggade vi stundtals 11 – 12 knop. Och på hela vägen mellan Tjörne Kalv och inloppet till Stigfjorden (c:a 9 dm) släppte vi inte förbi oss en enda båt. När vi passerade genom Kyrkesund ropades det i högtalarna om båt med nummer så och så och med LYS 1,24, 1,32 etc. Så blev det litet tyst och speakern mumlade något om båt nummer 600, Så kom det "En A22:a!!. Oj, oj, oj! Det var inte illa. LYS 1,17. En A22:a!" Vi vinkade glatt och fattade att vi inte svärtat A22:ans ädla rykte iallafall.

Bruzaholm tränger sig in i de främre startgrupperna ! Foto: www.seglingsbilder.se

Och så sluttampen, den långa plattlänsbogen över Stigfjorden in mot målet. Och nu, ja nu fegade vi ur ordentligt. Bakom oss brotschade X99:or och diverse sportbåtar. En låg platt med vattnet med en besättningsman i sjön. Vi tyckte det gick fort som tusan och höll jämna steg med en First med spinnacker intill oss. Spinnackern var färdig att hissa. Men vi gjorde det inte! Pinsamt nog missade vi också att mållinjen flyttats fram och vi hade gjort en rejäl båge för att få fördelaktig vind efter ett skär. En stund senare körde en ribbåt upp jämsides och frågade om vi lämnat våra lappar med tidsangivelser och rorsmansförklaring. Vilka lappar, stammade vi och fortsatte. Några minuter senare insåg vi att vi gått i mål för längesedan och rullade snopet in genuan. För första gången på den våldsamma färden kom vi ihåg att vi hade med oss dricka och smörgåsar. Skaffningen gick åt på mindre än två minuter……

Efter seglingen var vi nollställda. Vi hade seglat fort. Javisst. Men ingen spinnackersättning och stora problem med genuan på kryssbogen. Jan-Eric började prata om att han hade dåligt samvete för det där med spinnackern. Han spände ögonen i mig, skrattade och sade att jag skulle gett honom order om spinnackersättning utan prut. Asch, sade jag. Det är inte ditt fel, Vi var helt enkelt en man kort. Struntsamma. Och visst hade vi haft jäkligt roligt i de stora vågbergen utanför Tjörn, när vi susade fram i 10 – 11 knop. Och trots allt. Utan den svårbemästrade genuan hade vi inte kommit dit vi kom i den tjutande halvvinden.
Vi seglade till bryggan och förtöjde jakten. Bilen in till klubbhuset i Stenungsund och en preliminär prislista. 3:a i klassen. Långt över förväntan! Senare på kvällen ringde Sven Högelin. Han hade kollat på nätet. Vi var klasstvåa bland 49 startande båtar och hamnade på en total 28:e plats bland 513 startande. Jösses! Det var nog litet bättre än väntat det! Samtidigt började vi studera våra misstag och räkna. Det kan ju inte undvikas. Vi tappade 5 - 6 minuter på utebliven spinnackersättning och ytterligare minuter på trasslet med genuan. Vi hade troligen rott hem klassegern med spinnackern satt. Det var vi övertygade om. Å andra sidan var vi chockade över hur snabb en A22:a faktiskt är i friska vindar. Vi seglade henne duktigt illa stundtals men på något underligt sätt seglar hon sig själv så att man bara behöver åka med. Det var 25 – 30 år sedan jag seglade Tjörn Runt sist. Mycket har hänt inom segel, trim, båtkonstruktion etc sedan dess. Och här kommer en gammal museal "retrobåt", utvecklad på en regel från 1908 och uppvisar en potential att hamna bland de tio bästa på Tjörn Runt i friska vindar. I sanning en märklig farkost! Nog är det ett nöje att segla en sådan jakt. Och nog ska det bli ett nöje att stega upp och hämta ett andrapris om ett par veckor i Stenungsund på den stora festen och prisutdelningen för Tjörn Runt 2007.

HERMANÖ RUNT MED 22-347 BRUSAHOLM

I Strindbergs roman Hemsöborna möter ju Carlsson upp med ett Höganäskrus dinglande runt halsen. Dagen innan Hermanö Runt, en av de större och mest populära LYS-seglingarna på västra kusten, dök än en gång ett proffs upp, inhyrt från östra kusten. Inte var det Carlsson, men väl Stefan Andersson från Nynäshamn. Med solhatt på sned, vargagrin och ett tre veckors semesterskägg som glittrade i kvällssolen äntrade han raskt jakten Bruzaholm. Väl nere i sittbrunnen och utskänkt med bästa ölet från Bohuslän uttryckte han sin förundran och besvikelse. Det blåste ju ingenting! En underbar kväll och inte en vindil. Här hade man ju hört att det alltid blåste på västra kusten. Här hade man ju tänkt sig A22 - vind och gott och väl tjutande kuling. Men inte….. Besättningen, jag, dottern Inga-Lisa och Stefan kojade. I morgon måtte det väl blåsa.......

Tidigt nästa morgon blåste det en vind ifrån land på ett par sekundmeter. Plötsligt vände det och kom istället utifrån havet. Den nye anlände gasten Jan-Eric Florén installerade sig bland alla tampar och skot. Han var min hängivne gast under de fornstora dagar då B22-jakten Bruzaholm I härjade på västra kusten. En sällsynt skicklig seglare och en ypperlig taktiker och med ett aldrig sinande och sällsamt gott inspirerande humör. Och så: Noll till tre sekundmeter. Starten gick. Stefan fick rodret. Upp till bevis! Hummingbird brukar ju inte göra bort sig i lättvind! Bruza, i stort en Hummingbirdkopia borde ju inte heller precis släpa häcken efter sig………


Omvänd LYS. Stefan missade starten med två sekunder. Sådant brukar ju fresta på nerverna och visst såg han litet sammanbiten och osäker ut, den gode mäster Stefan. En lång kryss ut mot Måseskär i fjärran med ett par Smaragder jagande där bak. Vi studerade alla det fladdriga och vingliga uttrycket i rorsmans ansikte. Hur skulle det här gå? Ingen A22 - vind precis och 30 graders värme. Vi svettades och våndades. Så plötsligt såg vi hur proffset greppade upp rorkulten och alla anletsdrag slätades ut i ett av de bredaste grin jag sett på länge. "Fan , det här är ju Hummingbird! Hummingbird! Skutan går ju för helvete!" Saken var klar. Vi skulle göra allt för att rädda A22-äran. De svaga vindarna till trots. Många, många distansminuter senare nådde vi Måseskär och den första Smaragden var i fatt. Nästa bog, en halvvindssbog till en tetraboj ute i havet passerades vi av tre X99:or som bara susade fram i den nu aningen tilltagande vinden. Så ett långt slörben in mot Hermanö Huvud och spinnacker. Den lilla 48:an såg genast ut som ett slags "nödsegel". Inte mycket att dra upp. Konstigt nog passerades vi inte av mer än någon enstaka båt. Och så var det dags för sträckbogen genom den långa och smala Hermanö ränna. Vinden ökade litet ytterligare. Jan-Eric och Inga-Lisa jobbade här frenetiskt med storskot och vagn och vi kom i fatt och passerade en av de bästa IOD-kryssarna plus flera andra båtar. Stefan fick plötsligt ett lysande infall!! Här skulle genas! Nynäshamnsproffset stod längst fram i fören och dirigerade – fall av, lova, fall av, lova……. Ett och annat grund poppade upp då och då, strax framför Bruzas stäv. Hmmmm... En ny spinnackerbog upp till det sista rundningsmärket före målet vid Käringön. Vinden hade ökat ytterligare litet och nådde kanske fem sekundmeter. Det märktes att jakten Bruzaholm började trivas bättre. Vi gjorde god fart och höll väl undan för bl a en jagande X99:a och ett Elvström - strykjärn. Sista korta kryssen upp mot målet närmade vi oss rejält båtarna framför och en av Smaragderna var bara ett kort stycke före då vi skar mållinjen. Ingen spik den här gången alltså men vi fick vara mycket nöjda med en total 14:de plats bland c:a 40 båtar. Med tanke på den mycket lätta vinden, så tyckte vi nog att vi ändå försvarat A22:ans färger och hållit fanan högt. På kvällen. Baluns, regattamiddag och krogbesök. Allt det bästa som en av Bohusläns pärlor Käringön, kan bjuda på. Mästergasten Jan-Eric Florén bjöd laget runt. Och jag undrar om inte Nynäshamnproffsets glada skratt fortfarande rullar över Käringöns solvarma klippphällar......... Vi tyckte nog ändå alla att vi gjort väl ifrån oss. Ingvar Hellsing-Lundqvist, skipper

Nu äntligen har det hänt igen!

Nu äntligen har det hänt igen! Det var nog decennier sedan en 22:a lyckades vinna en stor LYS-segling här nere på västra kusten. Men på Pater Noster Race var det dags igen. Tigerproffsen Bengt Pettersson och Sven Högelin "hyrdes" in från östra länet, satte sig i bilen och for ned till Götet för att mönstra på jakten Bruzaholm i Stenungsund för vidare transport till Skärhamn där starten för årets race skulle gå på lördagen (3 juni) dagen efter.
Efter en ruskig tillfartssegling med vinterkyla och kuling emot kunde tre genomblöta och frusna gossar förtöja jakten vid bryggan i Skärhamn vid pass 21 på kvällen. Efter en välbehövlig måltid på en hamnkrog - rakt ner i kojerna för att ladda för eskapaderna dagen efter. För mig blev det inte så mycket sömn då ruggiga byar tjöt i riggen större delen av natten. Nog var man en smula nervös. Hade ju aldrig seglat den här jakten i mer än 6 m/s förut.......
På morgonen vaknade vi till fortsatt vinande och tjut i riggen. Handlade väl om c:a 10 - 12 m/s eller något. Tillräckligt mycket iallafall för att tävlingsledningen för första gången i tävlingens historia skulle lägga om banan och välja en kortare variant, litet mer skyddad bakom kobbar och skär. Det var nog ett klokt val. Den ordinarie banan sträcker förbi de ökända och fruktade Pater Noster - skären där hela havet har fritt spelrum och där våghöjden kan nå rent förskräckliga dimensioner.

Någon timme före starten dök en fjärde besättningsman/kvinna upp, dottern Inga-Lisa. Nu var vi fyra och nog hade vi en känsla av att det kunde behövas i den alltmer tilltagande vinden. Genuan gick ner och focken sattes upp. Vi var redo för start och det handlade om omvänd LYS. 12.09.14 gick skottet och startansvarig Sven Högelin missade med exakt 0,4 sekunder. Det där är något vi givetvis måste försöka förbättra i framtiden. Har haft ett allvarligt samtal med Sven om saken.
Iväg på en första kort kryss, rakt ut i det mullrande havet som påminde om berg o dalbanan på Liseberg. Det kittlade i magen när vi kanade utför de vältrande bergen och vi tjöt ibland som barnungar. Sven sa sedan att han ibland undrade vad som fanns på andra sidan de stora, rullande bergen.... Enligt väderstationer på Tjörn var vinden nu mellan 10 och 15 m/s med upp till 18 m/s i byarna. Jakten vältrade sig fram bland skummande brott och grund och kaskader av sprut vräktes upp mot bergssidorna på de yttersta öarna. Snart var vi inne bland skär och kobbar och sjöns raseri avtog. Bengt skötte navigeringen med sjökort i ena handen och GPS:en i den andra. Vi andra burkade för glatta livet.

Ett par Smaragder närmade sig bakifrån på den här första sträckbogen. Det var ju litet illavarslande. Så fick vi falla av och upp med spinnackern. Först en stor, inlånad från Cirdan som senare byttes ut mot Bruzaholms egen 48 m2, original från 1979. Vi flög fram och började segla förbi den första IOD - kryssaren (International One Design, ett slags entypssexa) som startat en stund före oss. Avståndet till Smaragderna hade ökat och jakten for fram med fören nästan svävande högt över vattnet. Här gick det verkligen undan och Inga-Lisa, dottern ropade - Pappa, nu är det jakting, jakting!!!!
Vi drog ifrån Smaragderna litet ytterligare och började plocka båtar. Väl inne på Hakefjorden handlade det om två avstickare västerut. Två mycket korta kryssar, rundning och spinnacker upp och ned. Här visade Sven Högelin högsta Refugeklass och dansade runt masten med ett dussin tampar i händerna som handlade det om majstång och midsommarfest. Inga-Lisa jobbade frenetiskt med gajar och skot och Bengt snurrade med. GPS:en i ena handen och nedhalet i den andra. Här kom några rejäla körare och jakten accelererade som en Formel 1 racer. Jisses, man fick klamra sig fast för att inte åka av. Smaragderna hyfsat långt akteröver och några IOD föröver. Två av dem, nybyggen i plast, ledde IOD-eskadern på fem båtar.

Och så den första kryssbogen. Spinnackertrasslet nedslängt i ruffluckan. Alle man ut på rälen. Plankskotat med vagnen nära mitten på skotbänken. Nu gällde det! A22:an är byggd för kryss. Och kryss skulle det bli! Nu kunde det hela avgöras. Skulle 1350 kg bly, 10 – 12 m vattenlinje och de plana seglen från Ottosson stå oss bi och hålla måttet? Har aldrig varit så fokuserad på att blindstirra i en fock och försöka hitta det rätta spåret.
Och plötsligt lossnade det. Vi bara dånade fram, högre och snabbare än något annat som flöt på havet. Den ena efter den andra hamnade i lä om oss - om vi inte bara forsade förbi med högre höjd. På den sista korta kryssen gick vi förbi de främsta två nybyggda IOD-kryssarna strax i lovart. Spegelvind, skitvind - vi bara tuggade rätt igenom allt och rundade klart före. In mot mål med spinnackern. En flera distansminuter lång undanvindsbog med ruggiga körare då och då. Den gamla trotjänaren på 48 m2 från 1979 höll måttet.

Vi började undra var alla andra båtar tagit vägen. Vi såg kanske fyra stycken som var ett stycke före oss. Bland annat någon H-båt som startat en bra stund före oss. Och så en annan båt vi låg jämsides med men som klarade spinnackerföringen in över mållinjen medan vi fick gå för fock i brant vinkel. Vi trodde att vi kanske låg tvåa i den stora klassen och kände oss hyfsat nöjda.
Hem med jakten några distansminuter därifrån. Så tog vi en sväng till Stenungsunds segelsällskaps klubbhus. Men vi hittade inga resultatlistor. Ordförande kom fram och log brett. "Ni gick ju bra idag." Så böjde han sig fram ett stycke till och mumlade något om att Leif Caspersson hade stått på bryggan när vi skar mållinjen. Han hade hoppat och viftat med armarna och skrikit till alla som ville höra på: "Där är en A 22:a!! Titta! Där ser ni världens snabbaste segelbåt!!!!"

Vi skulle just dra oss hemåt till den väntande middagen. Vi hade ju några mil att åka. Så fick jag en ingivelse. Kunde iallafall fråga efter resultatet. Prisutdelning om 5 minuter blev svaret och vi stannade. Man började bakifrån och när det drog ihop sig till tredjeplatsen och vi ännu inte var uppropade började vi ju lystra till riktigt ordentligt. Jodå. Bruzaholm vann stora klassen. Damen som räckte över den graverade silvertallriken viskade i mitt öra. "Folk har snackat, sa hon. Ni gick som bara fan...."
När vi så bänkade oss kring middagsbordet på kvällen smakade anrättningen riktigt bra. Är väl bara att hoppas nu att formen till Tigern beställs ner till västra kusten så vi får se litet riktiga jakter härnere i västerhavet igen. Det var som sagr väldigt längesedan. Och en sak kan jag försäkra: Den västra kusten har fått uppleva en stor A 22 dag. Och de inhyrda proffsen från östra kusten kunde i sinom tid lyckligt återvända hem efter sedvanligt väl förrättat ärende.
Tilläggas kan att de tre största klassikerna på västkusten är Hermanö Runt, Pater Noster Race och Tjörn Runt. En A 22:a blev klassegrare på Pater Noster Race.