Ingvar Hellsing Lundqvist rapporterar !
Botten renskrapad, kölen mallas av Efter att ha seglat B 22 S 174 och inte minst S 222 under många år på 70-talet och därefter fruns Trissjolle(!) och pappas Shipman 28 var valet helt självklart när längtan efter en ”riktig” båt blev för stark en tid efter sekelskiftet: Det skulle bli en A 22:a så klart.
Efter att ha rest land och rike runt med vägvisaren Leif Caspersson och snudd på fastnat för Tintomara i Mariestad slog jag till på en annons som länge stuckit mig i ögonen på klubbens hemsida. Det blev en Tiger. Var väl inte till att börja med så där övermåttan förtjust i jakten, men Casperssons rekommendation (bra semesterbåt, plast – mindre jobb…) och familjens förtjusning över hyfsat utrymme fällde nog avgörandet.
Första provturen på Stockholms fjärd blev en besvikelse. Tung, klumpig, trög och helt död på babordshalsen – jag började undra vad jag gett mig in i. Min härliga gamla B 22:a Bruzaholm var temperamentsfull och explosiv som en tiger(!), en villig och hungrig höjdätare. Det här var stendött… Nåväl, i min generation var ju allt som hade en IF-båts boutrymmen en stor båt och här var det ju knappast sämre. Efter konsultationer med högvördade Tigerexperterna Bengt Pettersson och Sven Högelin blev det ju så affär och jag visste en smula mer om Tigerkonceptet s a s.
I början kallade jag henne ”Finlandsfärjan”. När hon levererades i Nynäshamn flöt hon gott och väl med det enda synliga mätmärket helt under vattenytan. Bengt och Svenne som var ombord i Stockholm för att stuva ner ett begagnat Kent Carlsson-segel kunde inte undgå att förvånas över hur orörlig hon var när de gick på hennes däck. Satt hon månne stadigt fast i bottenleran??
Nåväl, för att korta ner i historien. Det blev en Lys-segling i Stenungsund innan båten kördes hem till trädgården på hösten. Vi lyckades slå en Dominant 78 i lättvind. Annars är nog ordet trögt en underdrift. Genom ideliga och ändlösa samtal med Bengt och Sven (undrar fortfarande varför de inte skaffat hemligt nummer) drogs strategien upp för vinterns och den kommande vårens arbete, varvid intresset fokuserades på framförallt två saker:
Vikten Kölen
Vikten, ja. Det var nog inte så farligt med den saken. Var nog inte frågan om extratunnor med polyester vid bygget. Snarare var det ett bevis på hur generösa säljare kan vara med semester -och extrautrustning. När värmeanläggningar, extra batteri, extra dragg, brandsläckare. Kilometervis med tamp, kätting, extrasegel, kapell, nödraketer bergskilar etc åkt ut hade båten med erforderlig, kvarvarande utrustning lättats 320 kg. Allt uppmätt och registrerat på våg. Det är ju allmänt bekant att kölarna på Tigrarna är mer eller mindre skeva. Detta var det viktigaste projektet att ta itu med. Ställningar runt kölen byggdes upp på olika höjder och kölen mallades av på fyra olika nivåer. När kurvorna sedan jämfördes visade det sig att kölen som ryktet gjort gällande var smalare på babordssidan än på styrbordssidan. I övrigt snygga kurvor. Genom Bengts generösa försorg kom jag över en kopia av Norlins kölritning och glädjande nog stämde styrbordssidan förbluffande väl med densamma. Beslöt i detta läge att inte hyvla bort bly utan endast spackla så att de bägge kölsidorna blev så symmetriska som möjligt. Några kölfickor fanns inte heller upptagna och eftersom jag vill starta med en styv jakt får det hela vara som det är. Erfarenheten får visa om kölen kan behöva lättas så småningom.
Botten renskrapad, kölen mallas av Efter att ha seglat B 22 S 174 och inte minst S 222 under många år på 70-talet och därefter fruns Trissjolle(!) och pappas Shipman 28 var valet helt självklart när längtan efter en ”riktig” båt blev för stark en tid efter sekelskiftet: Det skulle bli en A 22:a så klart.
Efter att ha rest land och rike runt med vägvisaren Leif Caspersson och snudd på fastnat för Tintomara i Mariestad slog jag till på en annons som länge stuckit mig i ögonen på klubbens hemsida. Det blev en Tiger. Var väl inte till att börja med så där övermåttan förtjust i jakten, men Casperssons rekommendation (bra semesterbåt, plast – mindre jobb…) och familjens förtjusning över hyfsat utrymme fällde nog avgörandet.
Första provturen på Stockholms fjärd blev en besvikelse. Tung, klumpig, trög och helt död på babordshalsen – jag började undra vad jag gett mig in i. Min härliga gamla B 22:a Bruzaholm var temperamentsfull och explosiv som en tiger(!), en villig och hungrig höjdätare. Det här var stendött… Nåväl, i min generation var ju allt som hade en IF-båts boutrymmen en stor båt och här var det ju knappast sämre. Efter konsultationer med högvördade Tigerexperterna Bengt Pettersson och Sven Högelin blev det ju så affär och jag visste en smula mer om Tigerkonceptet s a s.
I början kallade jag henne ”Finlandsfärjan”. När hon levererades i Nynäshamn flöt hon gott och väl med det enda synliga mätmärket helt under vattenytan. Bengt och Svenne som var ombord i Stockholm för att stuva ner ett begagnat Kent Carlsson-segel kunde inte undgå att förvånas över hur orörlig hon var när de gick på hennes däck. Satt hon månne stadigt fast i bottenleran??
Nåväl, för att korta ner i historien. Det blev en Lys-segling i Stenungsund innan båten kördes hem till trädgården på hösten. Vi lyckades slå en Dominant 78 i lättvind. Annars är nog ordet trögt en underdrift. Genom ideliga och ändlösa samtal med Bengt och Sven (undrar fortfarande varför de inte skaffat hemligt nummer) drogs strategien upp för vinterns och den kommande vårens arbete, varvid intresset fokuserades på framförallt två saker:
Vikten Kölen
Vikten, ja. Det var nog inte så farligt med den saken. Var nog inte frågan om extratunnor med polyester vid bygget. Snarare var det ett bevis på hur generösa säljare kan vara med semester -och extrautrustning. När värmeanläggningar, extra batteri, extra dragg, brandsläckare. Kilometervis med tamp, kätting, extrasegel, kapell, nödraketer bergskilar etc åkt ut hade båten med erforderlig, kvarvarande utrustning lättats 320 kg. Allt uppmätt och registrerat på våg. Det är ju allmänt bekant att kölarna på Tigrarna är mer eller mindre skeva. Detta var det viktigaste projektet att ta itu med. Ställningar runt kölen byggdes upp på olika höjder och kölen mallades av på fyra olika nivåer. När kurvorna sedan jämfördes visade det sig att kölen som ryktet gjort gällande var smalare på babordssidan än på styrbordssidan. I övrigt snygga kurvor. Genom Bengts generösa försorg kom jag över en kopia av Norlins kölritning och glädjande nog stämde styrbordssidan förbluffande väl med densamma. Beslöt i detta läge att inte hyvla bort bly utan endast spackla så att de bägge kölsidorna blev så symmetriska som möjligt. Några kölfickor fanns inte heller upptagna och eftersom jag vill starta med en styv jakt får det hela vara som det är. Erfarenheten får visa om kölen kan behöva lättas så småningom.
Botten spacklad och slipad I höstas skrapades hela botten ner och 20 års knaggliga färglager och epoxi togs bort. Gelcoaten hårt nedslipad och diverse inbuktningar och ojämnheter under vattenlinjen spacklades upp. För tillfället är jag i full gång med att avsluta kölprojektet och 5 liter epoxispackel har försvunnit. En annan svag punkt visade sig rodret vara. Svängt åt styrbord och åtskilliga mm tunnare än roderstäven – så mycket som 6 mm på babordssidan. Detta skapar ju ett sug och vill dra ner stäven mot lä och kanske t o m är detta den största förklaringen till fallgirigheten på babords halsar.
När allt är klart skall jakten mätas in ånyo. Här utgår jag ifrån det gamla mätbrevet från 1983 och de trimmärken och skruvskallar som utmärker Lx etc. Hon mättes en gång in med ett Lx på 9,865 m och det bör hon klara igen. Gunnar Eriksson, mätningsman från Alingsås skall konsulteras vad det lider.
När det gäller segelplanet fanns först tankar om att minska J-måttet och öka storsegelytan – akterrundan men de planerna har för stunden lagts på is. Hon kommer att få ett J-mått på 2,46, i stort sett original efter Norlin. Några uppsluppna samtal med Stefan Andersson i Hummingbird har fått oss att starta 2.40-klubben – tröjor skall tryckas upp till sommaren.
Vad beträffar riggen så har den gamla Benn M66-masten pensionerats och en Safirmast inhandlats. ”Plåt-Roffe” tillverkar några nya rosfria grejor och Martin Carlsson i Alingsås har kommit med många goda råd om utförande och val av beslag.
Sjösättningen blir sen i år. Det får kompenseras av att jakten förhoppningsvis blir roligare att segla i sommar och att vi kanske seglar ifrån några Smaragder eller IOD-kryssare vid någon Lys-segling. Hursomhelst, att numera kalla damen för ”Finlandsfärjan” uppfattar hon nog som en svår förolämpning ;-)
När allt är klart skall jakten mätas in ånyo. Här utgår jag ifrån det gamla mätbrevet från 1983 och de trimmärken och skruvskallar som utmärker Lx etc. Hon mättes en gång in med ett Lx på 9,865 m och det bör hon klara igen. Gunnar Eriksson, mätningsman från Alingsås skall konsulteras vad det lider.
När det gäller segelplanet fanns först tankar om att minska J-måttet och öka storsegelytan – akterrundan men de planerna har för stunden lagts på is. Hon kommer att få ett J-mått på 2,46, i stort sett original efter Norlin. Några uppsluppna samtal med Stefan Andersson i Hummingbird har fått oss att starta 2.40-klubben – tröjor skall tryckas upp till sommaren.
Vad beträffar riggen så har den gamla Benn M66-masten pensionerats och en Safirmast inhandlats. ”Plåt-Roffe” tillverkar några nya rosfria grejor och Martin Carlsson i Alingsås har kommit med många goda råd om utförande och val av beslag.
Sjösättningen blir sen i år. Det får kompenseras av att jakten förhoppningsvis blir roligare att segla i sommar och att vi kanske seglar ifrån några Smaragder eller IOD-kryssare vid någon Lys-segling. Hursomhelst, att numera kalla damen för ”Finlandsfärjan” uppfattar hon nog som en svår förolämpning ;-)
Ingvar Hellsing Lundqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar